PetraGashi

Jag gillar inte alls det här. Det här med att Orhan jobbar sent. Jag förstår inte. En dag kan jag sitta av på nolltid med att vara ensam. Men kvällen?

Måste diska... så det får bli det jag ska roa mig med. Bra med saker som får tiden att gå. Sen kanske en kopp te och en film?

..

..

Igår lyckades jag somna. Utan ljudbok. Jag väntade på Orhan och tänkte jag kunde sova. Men ställde alarm när han skulle anlända. För jag var nästan säker på att nåt hänt! Hans mobil var död... Så jag ville vara säker på att han kom!

Jag somnade. På den där korta halvtimmen somnade jag!!! Och jag vaknade med ett ryck av panik när alarmet gick. Hjärtat slog och jag tänkte. Är det redan morgon?

Snart lugnade jag ner mig och tittade på väggen efter ljuset från Orhans taxi. Vilken sekund som helst.... Alldeles snart... Vilket ögonblick som helst....

Han kom aldrig!
Jag ringde mamma och fick bilen. Sedan brände jag iväg. Alldels för sent. Det tog en hel vighet (10 minuter) att klä mig och hitta körkortet, låsa dörren, gömma nyckeln (Om han nu skulle komma hem!) hämta bilen och komma iväg. När jag nästan var framme började det regna och då såg jag en ensam vandrare på vägen... :)

Min man. 

Usch.. trodde ett tag att han blivit överfallen. Nedslagen. Sönderbruten! Någonstans i den våldsamma staden Mariestad...

Så känns inte som jag kan slappna av ikväll heller. Om han i alla fall kom runt nio. Inte halv tolv!!