Stolt över sånt man inte får göra!

Allmänt / Permalink / 0
Igår bökade Gabriel väldigt. Det lät massor från köket. Stolar försvann. Ja han höll på. Jag iddes inte bry mig. Tills Orhan bad mig kolla vad han gjorde.
 
När jag kom in i köket kom han precis triumferande ner från sin hög med stolar som han ställt vid skafferiet och tagit ner godispåsen.
 
Allt jag kände var stolthet.
Sånt engagamang och självständighet. Han hade ju inte ens kommit och klagat över hunger? Tjatat om en godisbit. Varit irriterad över att det var tungt. Nej han hade fixat allt själv.
 
Han hade blivit hungrig. Sett godispåsen och beslutat sig för att lösa detta.
Hämtat en stol i köket. Flyttat på den stora mattan så han kunde dra stolen längs golvet då han inte orkar lyfta.
Han hade hämtat sin lilla stol i sitt rum. Ställt den på den andra.
Klättrat upp och hållt balansen. Tagit sig över till skafferiet och lyckats få med godispåsen ner.
 
 
Detta är alltså utfört av min son som inte ens orkar plocka upp en leksak.
Ja oj vilken stolthet!
Det var så att en tår rullade ner för kinden. Vad duktig han är. Vilken problemlösare. Vilken balans! Vilken liten kämpe!
 
Men jag skärpte mig snabbt!
Godis före lunchen? Va?! Så gör man verkligen INTE!!! Och hemska saker!!! Klättra upp för två inkompatibla stolar. Och dingla i skafferiet som rn spiderman! Livsfarligt ju!!! Stöka till och.. Nej! Fel fel fel!
 
Phu... Nära jag i min stolthet hade gett honom beröm.
Ser ju liksom framför mig hur han i tonåren blir en sån där typ som klättrar på tak, hoppar med cykeln och bryter benen stup i kvarten.
Fattas ju bara att jag uppmuntrar det!
Till top