PetraGashi

Att vara kristen har sina fördelar. Bön till exempel. Att komma till Gud med precis allting. Ja preciiiiiis allting!

 

Har alltid undrat hur det känns att inte tro. Att ställas inför jobbiga saker eller genomgå något riktigt tufft och tvingas bära det själv. Inte ha någonstans att vända sig. Veta att det finns någon som älskar mig och som jag får kasta allt på och bara.. ja slippa ta hand om det helt själv!

 

Jag sitter inte ner och ber med stängda ögon precis hela tiden. Egentligen är jag rätt dålig på det. Skulle vilja ta tid för ordentlig bön, minst en gång per dag. Men barnen tar tiden. Orken. jag glömmer! eller så kanske jag tappar fokus mitt i bönen... kanske jag somnar! Ja, jag ska inte skylla ifrån mig. Dålig är jag på det helt enkelt!

Men bön är ändå alltid närvarande i mitt liv.

 

Om jag och Orhan ställs inför större beslut så tar vi alltid det med Gud. Hur ska vi göra nu? Ska vi flytta? Vilken bil ska vi ta? Ska vi tacka ja till det jobbet?

Om det är svårt eller om vi oroar oss för nåt lägger vi alltid fram det inför Gud! Typ pengarna kommer inte räcka. Någon i släkten har skadat sig. Föda barn! Det kanske bara är lite dålig stämning mellan mig och Orhan!

När vi önskar eller drömmer om något berättar vi det för Gud. Typ ett hus, ett jobb... eller kanske ett bra hallonställe!

 

 

Nej det är ingen önskelista. Ibland räcker det bara att få en frid över det. Eller så löser sig det hela på precis ett annat sätt än man tänkt sig! Och först efteråt ser man och känner tack och lov att det inte blev som jag bad då! Gud ser ju lite längre.

Några spontant utvalda bönesvar.

 

En gång när jag som yngre skulle resa upp till farmor och farfar med syrran var jag orolig. Jag var orolig för resan. Vi skulle resa i en liggvagn. alltså sex platser och jag var rädd för vad det skulle vara för medpassagerare. Låter kanske lite fjantigt. Men jag var det.

Så jag bad Gud att det skulle vara typ en mamma med två barn och nån tant.

När vi klev på satt en tant där. Och senare i Örebro klev en mamma med två barn på.

 

När jag och orhan flyttat ner till södra sverige var mitt självförtroende lite knäckt. Vi var båda arbetslösa men jag vågade inte söka jobb.Eller jag trodde inget om mig själv. Vem skulle vilja anställa någon så dålig som jag?

Men kände mig värdelös som bara satt hemma. Vi hade ju inga pengar heller.

Så jag bad att ett jobb skulle komma till mig. att jag inte skulle behöva söka utan att någon skulle komma till mig med ett jobb.

Bara ett litet. Typ några dagar i veckan. Där man visste precis vad man skulle göra. Där man fick en uppgift och typ utförde den själv. Inget behov av att prata med folk! Bara för att tjäna en liten slant.

Lite senare frågade en vän mig om jag kunde tänka mig att jobba som tidningsbud. Bara helger. 

Kunde nog inte bli mer mitt i prick!

 

Jag bad hur länge som helst om att mamma och pappa skulle få jobb i norra sverige igen så vi kunde flytta upp. De bad också. Men de fick aldrig nå jobb. Så vi flyttade aldrig upp igen.

Nu är jag ytterst tacksam över det. Hade ju inte träffat Orhan om vi flyttat! <3