PetraGashi

"Mamma! Detta var helt fantastiskt! Vilken pasta! Oj så gott!"

 

Ibland är berömmet rent överväldigande från min käre son. Han gillar sin pasta och har flera gånger gjort klart för mig att det är mammas pasta som gäller.

(Tar paus för att torka en liten tår!)

 

Men denna dagen. Just denna pasta som fick ett sådan strålande beröm kunde jag själv inte äta.

 

 

Alltså det är inte ofta saker växer i munnen men...

Några exempel är friterade leverbullar hos orhans farbror. Skolmatens grönsaksstuvning. Fiskbullar..

 

Men för några veckor sen tillagade vi orhans monsterabborre.

Allt var fint och trevligt tills jag skulle kolla om den var färdig. Kniven gick inte igenom. Ok är den så rå funderade jag.

En kvart senare provade jag igen. Stenhård!!! Men vad är det för fel?

Jag provade skrapa och skinnet var ju typ 2 cm tjockt!!!! Som ett himla smör när jag drog kniven över den. Fjäll som for. Stooora fjäll.

 

Den bilden förföljde mig och måltiden gick inte ner. Det växte i munnen.

 

Och nu. Tillbaka till det fantastiska. Just denna pasta var ett hopkok av rester, inget fancy, och för sent såg jag hur abborren for i stekpannan med resten av resterna.

Det vände sig direkt i magen. Hulk. Centimetertjock skinn. Hulk hulk...

 

Jag satt och petade i maten när Natte gav mig den komplimangen.

 

"Åh vad är detta mamma? Potatis? Åååh vad gott. Vad är det här då? Abborre? Åh yes! Och detta då? Ärtor. Åh mamma detta är fantastiskt!"

 

Gjorde mitt bästa för att dölja min avsmak när jag tydligen hade lyckats skapa århundradets måltid.

 

Synd att jag inte gilla den... Jag åt inget!