Ett litet klagomål
Jag blir tokig på denna dåliga sömn. Toooookig!
Han vaknar ideligen.. Och det där leendet. Att mitt i natten le mot mig som ett himla solsken.
Ja förr när det skedde då och då kunde man som se det söta i det. Ja där i tröttheten kunde man känna, oh vad söt han är ändå! Jag kan inte vara arg.
Men nu blir jag bara arg!! Det är sååååå irriterande med ett leende när man är trött! Fattas bara att han skulle säga god morgon!
Det tar nästan en halvtimme att få honom att somna om. En halvtimme av gungande på alka olika sätt och i olika rytmer!
Och lägger man ner honom för tidigt får man börja om från noll. Livsfarligt!
Inatt gjorde jag bort mig hela två gånger!!!! Fattar ni?!!
Känslan av hopplöshet. Ögonen ramlar ihop, benen bär inte och han bara ler och gör pruttljud med munnen...
I morse var det min sovmorgon. Skönt efter natten. Men jag är ändå aptrött nu och det känns äckligt jobbigt att lägga sig pga vetskapen om att jag inte kommer få sova gott och ska upp fem i morgon.
Tror ju knappast vi kommer oss iväg på nå hotell jag och orhan. Kan inte lämna över ett barn i kris på kära mor och far.
Men mamma såg hopp. Det är ju två veckor kvar tills en ev hotellnatt. Det hinner ordna till sig.
Tillåt mig tvivla! Just nu är inte heller hotellnatt det jag är mest oroad över. Jag vill bara få sova...
4,5 månader kvar tills det här första sömnlösa året är över!