Att somna på gott humör
Igår kväll tappade jag det helt. Jag orkar inte sitta och vara gullig trevlig mor. Pedagogisk och förstående. Och att hela tiden komma på kluriga planer för att lura pojken att släppa allt och somna
Och att bara bemötas av vrål och slag.
Orkar inte!!!
Så jag blev arg. För arg.
Orhan tog över läggningen och jag tog en låååång dusch.
Orhan påminde mig sen om att ju faktiskt är två. Det är ok att ge upp och låta den andra ta över.
Glömde det. Eller jag tycker det känns jobbigt att inte lyckas med nåt så banalt som att lägga barnen. Och som om jag missunnar Orhan att slippa ifrån det ibland.
Oh vad jag saknar att få kramas, läsa bok. Stryka över håret och sjunga en sång. Och somna ifrån varandra som goda vänner.
Kram!!! Släng in dem här ett par nätter! Det vill vi gärna!!!