Efter bråk kommer tårar
Orhan kände ett behov av att röra sig och se världen. Ett inte alltför ovanlig syndrom bland föräldralediga.
Så han skjutsade mig till jobbet. Och hämtade mig sen så vi kunde handla tillsammans. Ambitiöst.
Nej inte igen säger jag om det.
Tröttheten jag tidigare nämnt kvarstår. Ja inatt sov jag ju bara typ fyra osammanhängande timmar så jag är inte i chock.
På detta en arbetsdag och att sedan handla med en trött make och tre små korta trötta typer som inte vet hur man beter sig när orken och humöret tryter.
Fick dessutom en vagn som drog åt vänster.
Jag har ont i höften nu pga detta. ONT!!!! Tänker hela tiden att jag måste hålla höger för att inte gå in i nåt.
Höll på att skrika på Orhan att sladda bilen åt höger så vi inte skulle råka svänga in i mötande trafik.
Men vi kom hem. Barnen sov hela vägen från bilen till sängen. Jag och Orhan firade med ett glas must. Ja vi firade också Orhans medborgarskap. Mer om det senare.
Och sedan bums i säng.
Båda fnittrade så tårarna rann.
Klassiskt tecken på att det är dags att lägga sig.
Ja det är ju inte helt rätt i knoppen om man kan fnittra tillsammans efter att ha bråkat en hel shoppingtur.
