PetraGashi

De bli så stora.

Just när hag får äran att se på dem sovandes. Då ser jag det.

 

Natte. Händer ju ytterst sällan han vill somna i min famn men igår kväll så.

När man ser deras ansikten sovandes ser det så.. Stort ut.

Han är så lång. Omöjlig att bära.

Hur är det möjligt att jag för drygt fyra år sen tryckte ut honom. Att han var så tanig. Så liten.

 

Snart brukar jag ju i regel bli gravid. Haha... Nån månad innan deras ettårsdag.

Förra gången tänkte hag innan hur nöjd jag var och absolut inte skulle bli gravid. Men tji fick vi. Jesaja.

 

Nu känner jag typ att jag inte alls skulle bli ledsen om jag blev gravid. Skulle ttp bli lite glad. MEN jag vill inte.

Tror inte jag skulle orka. Min kropp behöver vila nu. Vi behöver vila. 

Att hela tiden precis få ta sig ur nattkrånglet med bebis. Gah. Jag vill få hinna njuta ordentligt.

Bara njuta av de barn jag har. Ge dem av min tid och inte bara vara irriterad och trött.

Och jag tror Orhan skulle få panik över ett till.

Så nu är det stop. På allvar.

 

Jag kan inte låta bli att drömma om en fjärde. Nån gång typ.

Fast inte nu. Nej nej. Och vem vet. Om några år kanske jag njuter så mycket av friden med äldre barn att jag inte alls kan tänka mig börja om.

Skulle nog aldrig heller kunna övertyga Orhan.

 

Mina vackra pojkar växer upp. Helt galet!