Orhan
Idag fyller bästa mannen år!
Födelsedagen känns ju som redan lite gjord. Men nu är han 30 på riktigt. Pft... Uj så moget det låter. Riktigt vuxet! Jag vill ändå tro att jag är 19 fortfarande men...
Så glad att jag i år fick ge honom det jag velat ge sen vi blev ihop typ. För jag har ju vetat att det var en dröm.
Inte ensam. Ännu gladare blev jag över alla som ville bidra! Släktingar och vänner! Tack!
Som gjorde det möjligt faktiskt då jag just nu inte är så rik egentligen!
Och så var det väl lite som en morot att få med sig folk!
Idag firade vi med kalkon och en hitte-på-släng-ihop-tårta/kaka! Kalkon är också något han tjatat om och som jag känt mig väldigt oinspirerad av. Men nu så. Tur jag hade mamma här. Tycker kalkongen är obehagligt stor.
Nå...
Min man.
-Han som ler så stort och vackert.
-Han som bara måate klaga och muttra över stort och smått. Folk som inte beter sig, smulor på golvet, trafiken...
-Han som är så stark och impar på barnen genom att brutalt bära upp mig sovande från sängen till frukostbordet. (Jättekul)
-Han som busar och är pappa-monster
-Han som uppmuntrar när det känns tufft.
-Han som städar bilen.
-Han som blivit så skillad på att baka bröd.
-Han som tvunget måste ta ner mig på jorden om jag önskar lite.
-Han som alltid är trött.
-Han som gjorde kaffe åt mig en morgon.
-Han som kör bud i min butik. Och hjälpte till massor nu i julruschen trots att han också var trött!
-Han som jag älskar...
Grattis Orhan!