PetraGashi

Här om dagen åt vi sarme här hemma. (Balkan-kåldolmar.)

Så fort vi äter mat a la balkan slänger sig Orhan med utryck som. Även annat Orhan åt som liten eller bara tycker om.

"Ja oj det var länge sen!"

"Vilka minnen det väcker."

"Så gott. Jag önskar vi åt detta oftare. När var det sist? Varför äter vi det så sällan?"

"Det känns som om vi aldrig äter detta. Mamma gjorde det jämt."

"Jag har längtat så efter det här!!!"

 

Jag skulle vilja påstå att han överdriver.

 

Det är många måltider vi äter sällan. Några måltider har en stabil plats på menyn. Pannkaka, pizza, bolognese, gravo,kyckling med potatis i ugnen... m.m.

Särskilt nu när Orhan är hemma minskar varaiationen. Höhö.

Hålla på och oja sig. Tss tss..

 

Dessutom äter vi ju svensk mat här hemma mycket mer sällan men inte ojar jag mig över det.

Tänk när jag gör köttbullar med brunsås. (Detta händer en gång per år)

Väcker det minnen... hm. Tja jo mamma envisades med att koka köttbullarna i brunsåsen.

Gråter jag en skvätt. Nah

Sjukt störigt.

Eller raggmunkar. (Ca var tredje år!) Minns jag nåt... hm...

Klagar jag över att det var länge sen. Nah

Palt!! (En.. möjligen två gånger per år) Minne... ehm.. att mamma var imponerad över att jag åt tre som liten och skröt om detta för släkten julen.. hm 97.

Påstår jag att vi aldrig äter det!! Nah.

 

 

Möjligen inte jag är uppvuxen just på svensk husmanskost. Men jag har inte idylliska tårögda minnen av nudlar, makaroner och korv, havregrynsgröt, linssoppa, tjockpannkaka och kotlett med ratatouille. (Gillade inte ratatouille som barn)

 

Nä jag har nog inte alls samma bild över mat som han. Är det gott så är det. Jag är bara glad när det vankas nåt jag är sugen på. Det man äter för ofta blir man döless på.

 

Så mycket god mat. Så få dagar på ett år.