Sjusovare
Det första året är nu förbi. Det första året av en människas liv. Ett år fullt av faser och extrem utveckling. Och sömnbrist för eventuella inblandade.
Och det märks. Han sover så bra nu. Han är stor!!! Klängig såklart som småbarn är. Kramig och mamma och pappa-kär.
Men han leker själv. Har egna ideer och planer. Och sover såååå bra.
Har nästan redan glömt den förtvivlade känslan då man stod där och irriterad, uppgiven och hysteriskt trött vaggade och vyssjade. Tittade på resten av familjen som sov tungt. Snarkade.
Ögonen for igen. Benen vacklade.
Hur man la sig och precis hann sluta ögonen när man åter hörde buuuuäää.... tortyren...
Jag sa nästan.
Nå.
Jesaja går upp fem och kommer och lägger sig hos mig. Lite oroligt. Så han går upp och kollar läget.
Han försöker få mig att sätta på tvn men jag låtsas sova extremt hårt. (Inte helt riskfritt. Har för mig nån av de tidigare barnen slått mig i huvudet med en xboxkontroll. Så väntat mig nåt sådant)
Han brukar kunna sova lite till, tills ÄNTLIGEN Natte vaknar. Storebror fixar alltid babblarna till Jesaja först. Innan de ser på nåt roligare. (Redig bror det)
Är han på riktigt gott humör fixar han frukost också. Men.. jag vågar ändå inte riktigt sova längre då när jag hör frukosten plockas fram. Får mardrömsbilder hur jesaja dansar på bordet och sparkar ner mjölkpaketet och slickar i leverpastejen. Medan Natael försöker säga till på skarpen.
När lillkillen är hungrig går jag upp. Där går gränsen.
Fixar inte Natte frukost kommer Jesaja till mig och vrålar nåt jag antar betyder "ge mig mat din sjusovande fjant!"
Men att få sova till efter sju är en klar förbättring från att gå upp vid två, vara vaken till fyra och sen gå upp sex.
Förbättring... klar förbättring.
Nä jag har inte alls glömt bort de hemska vakennätterna.
Aaaah ser fram emot det här med att vara en vanlig morsa. Inte sån där småbarnsmamma.
Ser framför mig hur livet nu kommer vara nån sorts räkmacka.