Illamående och tråkig
En sak som jag märkt smyger sig på med åldern är illamåendet. Jag har alltid haft lätt för att må illa. Jag kunde inte läsa i bilen. Kan inte sitta längst bak i en buss och skoja. osv osv.
Men att det ska bli värre.
Nu för tiden som snart åldrig 30-åring kan jag inte gunga. (Det är ju tragiskt. Kan gunga nån liten stund med barnen.)
Rockade lite med pojkarna nu till as I lay dying och head-bangade. Och blev illamående haha...
Det som känns mest sorgligt med detta är att jag tänker på Liseberg. Jag såg lite fram emot att få ta dem dit när de är tillräckligt långa för att åka nåt. Men när det är dags så lär väl inte ens jag kunna åka bergochdalbana utan att bli grå i ansiktet.
Jag brukade bli illamående där. Men det blir jag om jag inte tog en kvarts vila mellan varje sak typ. Och nån längre vila när jag kände illamåendet smyga sig på. Men nu. Om jag inte ens kan headbanga. Pft. Det är kört!
De kommer se mig som en sån där tråkig tant som står bredvid och säger.
"Nej huvaligen. Det där kan inte jag åka!"
Orhan kommer bli coola pappa som vågar allt. Suck...
Dömd till tråkmorsa.
(Vet inte hur bra såna där åksjukepiller funkar? Kan man trycka i sig några såna och köra järnet? tog ju som gravid. Men den enda skillnad det gjorde då var ju att inte spy. Utan istället bara må illa haha)