Min första ettåring!
Uuuuuääääh.. nu behöver jag sovmorgon. Tre tidiga mornar i rad då börjar krafterna tryta. Men Orhan fick denna morgon. Antar jag får sova i morgon!
Idag bär det av till sjukhuset för att göra mammografi. Jag är supertaggad. Not!
Vill typ skita i det. Jag är för trött för att hålla på med sånt. Bara tanken på att någon ska dra mig i brösten när jag är så trött! haha... Vet inte ens hur jag ska ta mig till sjukhuset utan att somna på vägen och köra i diket.
Funderar på att tvinga med Orhan. Med våld om det så behövs. Finns ju några lekplatser på sjukhuset. Sist jag var med Orhan så hängde jag på röntgen. kan bero på att jag inte visste vars Orhan höll hus. Receptionen förstod inte min suveräna beskrivning av sjukdomar och tarmar. Så jag frågade efter lekplats istället och hamnade där.
Kände mig liiiite malplacerad bland alla andra med brutna armar och ben. Vad gjorde vi där liksom... Där satt vi och lekte helt hela! XD
Men varför har de en sån lekplats på röntgen just? VA?!
Tider det. Förr hängde jag alltid med Orhan till sjukhuset. (Han är ju där en del!) Men har slutat med det. Ett barn för mycket kanske!
Har massa söta minnen från när jag var där på sjukhuset i skövde. Då med bara Natte.
Han var en sån liten kuf när han var runt 1-1,5. Den uppsynen liksom!
Han gick med armarna på ryggen. Stannade, böjde fram överkroppen och tittade sig omkring och trutade med munnen och sa nåt på gibbrish.
Han gick fram till varenda människa där och hälsade. Förföljde folk (alltid unga tjejer) som såg trevliga ut. Och alla som tittade på honom och log skulle få en kram.
Ja jag skämdes lite över mitt galna barn som skulle krama varenda människa. Inte så att precis varenda en vill ha en barnkram sådär hux flux. Minns särskilt en jättestor man. Jag menar. Jag hade varit rädd för han som liten. Haha Han ville inte ha en kram men Natael stod där med öppna armar.
Kändes ju inte som ett beteende man vill stoppa utan bara uppmuntra. Det där med personligt utrymme och att man inte kramar varenda främling har kommit med åldern.
Mest var jag bara stolt över honom. Det är jag än idag. Min sociala, utåtriktade och kärvänliga pojke!