När man inte känner igen någon!
Igår kom det in två snubbar. De hälsade glatt och lite dröjande. Inget jag la nån värdering i.
De sa vad de ville ha och jag började fixa.
"Så det är här du jobbar?!" frågade den ene.
Vad är det för dum fråga tänkte jag. Främmande människa? Ba öh har du insett detta efter att vi setts i tre minuter.
Fast snart började jag inse. Han känner mig. Människan känner mig. Vem är det? Vilka är de? Aaaah!!!
Ville sjunka genom jorden. Svarade och försökte verka lagom trevlig. Hur bekanta var vi?. Hjärnan grävde i de djupaste arkiven och snart började jag ju se.
Alltså vi pratar inte släkting här men ändå har jag ju träffat/sett dem båda några gånger tidigare. Typ grannar. Ja de är inte alls främlingar.
Skrattade då gott åt detta med kollegan sen. Så pinsamt.
Men så är det ofta. Man tittar inte efter folk man känner på jobbet. Man förväntar sig inte stöta på någon. Inte se dem som annat än kunder.
Till och med när min faster glider in, vilket händer då och då, får jag titta ett par gånger för att se att det är hon.
En gång sålde jag blommor till Maud Olofsson. Och såg inget. Min kollega sa det till mig sen. Såg du! Det var ju Maud. Va? (Kanske inte coolaste kändisen men.. Mariedal i umeå är ju inte tillhållet för hollywoodtyperna)
Och sen förväntar sig kunder att jag ska komma ihåg dem. Alltså om de köper en vara, går till bilen och kommer tillbaka några minuter senare.
"Så tokigt nu är jag här igen. Behövde ju ett kort också!"
"Eeeh haha jaaaa så det... Kan ehm bli." (vem är det?)
Eller när man hälsar på samma kund vid entren, bland uteblommorna och i kassan. (Knäpp florist!)
Men nu spårar jag. Sammanfattningsvis.
Är jag sämst på ansikten?! Ser jag bara blommor?
Ett mysterium.
Jag är ledsen om jag sårar någon genom att inte hälsa så glatt!
