Skillnaden mellan att jobba och vara hemmaförälder
Den eviga frågan. Vad är värst. Eller bäst.
På ett av Orhans tidigare jobb fick han ofta höra hur orättvist det var att jag var hemma och han jobbade. Att jag då fick samma rätt till pengarna.
Förstår inte alls den tanken. Man vilar ju inte hemma? Sakerna jag gör hemma hade ju Orhan behövt göra om jag inte gjort det?
Nu när jag avtjänat min sista dag som mammaledig efter nästan 4 år av så ska jag jämföra för och nackdelar.
Det är bara helt.. vad säger man... Jag bedömer inte värdet i det. För jag ångrar inte att ha varit hemma. Den tiden är värdefull och underbar. Jag är så tacksam av att få ha varit hemma. Detta handlar helt om hur tufft det är.
- Sömn. Ja sömnen är ju skit sak samma. Vi får varannan sovmorgon och har delat upp barnen. MEN är man hemma och har barn som är självständiga så kan man unna sig en tupplur.
- Lunch. Maten är det ju ingen större skillnad på. Hemma kan man laga det man är sugen på. På jobbet kan man ibland unna sig att ta nåt från cafeet mitt emot. Hehe. Men lugnet i att få äta ensam, i fred, i stillhet. Läsa nåt och äta i min talt. Det är så skönt. Hemma blir man alldeles svett av att servera. En skriker "blås mamma!" En annan "kan du skära!" Den tredje "buuuuäääääh!
- Arbetsbördan. Ja ibland är det intensivt på jobbet. Ibland inte. Ibland är det segt. Framförallt pysslar jag med något jag gillar och det är bara ett fåtal gånger nån kund får mig att bli arg eller ledsen. Jag får aldrig sitta men det vänjer man sig vid. Hemma är det alltid intensivt. Nån bråkar, nån bajsar, nån gråter. Det ska städas, laga mat och hålla koll. Försöker man göra något eget blir man ideligen avbruten. Jag blir ofta arg och ledsen. Men jag har sällan tråkigt.
- Toalettbesök. Hemma får jag ibland kanske vara ifred men ofta har någon något att säga, väntar på sin tur eller sitter i mitt knä. På jobbet kan jag ta min tid bakom lykta dörrar.
- Socialt. Ja jag har inte mängder med hemmavänner att hänga med. Nån. Och man saknar umgänge. Orhan var aldrig intresserad av mitt tjat och jag hade ju inte heller något intressant att berätta. Man längtade bara efter utflykter och besök. På jobbet har jag massa kul umgänge och möte med nya människor.
- Självförtroende. Att få fixa sig. Möta människor. Få beröm. Utmana sig. Det lyfter en. Att vara mamma får jag inget beröm för. Jag såg sleten ut i spegeln. Kände mig dålig som tappade humöret och tänkte ofta att jag ju inte skulle klara nåt. Trygg i mammarollen ja! Men inte utåt. Växer av att få jobba.
- Hjärnarbete. Hemma tänker jag hela tiden. Planerar förskolescheman. Matlagning. Kläder. Bvc. Haha och tja det är till stor del fortfarande mitt ansvar. Men endel kan jag släppa. Och det finns inger jag på jobbet tar med hem och tänker över.
Min slutsats är att det är tuffare att vara hemma. Fast jag samtidigt tycker det är lite skönt hemma. Beror nog på jobb också. Jag gillar mitt jobb. Orhan får ta del av mina pengar. Inte orättvist. Haha (fast han har nog mer/samma inkomst än/som jag redan)
Vad tycker ni?!