Sexåringen!
Min fantastiske förstfödde blir hela sex år nu i Juli. Och det blir han firad dubbeltupp. Vi ska ha ett litet mindre kalas nu för att kunna ge presenter och ja för närmsta ligan. Sen har vi ett ordentlig kalas i Italien. Men utan presenter då eftersom vi har små väskor allihop och inte kan ta med oss nåt!
Känns som en evighet nu sen jag fick Natael och han var bebis. Kan inte ens se honom framför mig som bebis. Han har ju alltid varit den här skojfriska, tokiga sprattelgubben som pratar och går!
Självklart har en kaxig sida dykt upp hos honom. När man minst anar det står han bakom en och driver med en inför sina polare. Man kan ju inte hålla på och respektera och lyssna på morsan hela livet väl!
Men det är väl bara att le och ta emot. (Nä jag ler sällan! Sur-mamma!) För det är väl bara början tills han typ är 20 år.
Sex år känns stort. Jag menar. De börjar skolan då! Galet. Nån sorts milstolpe. Ett steg närmre att de flyttar hemifrån!
Och som han ser fram emot att få börja skolan. Nu veckan som kommer ska vi hälsa på lite igen.
Jag minns ju till och med väldigt klart när jag började skolan. Känns som inte sååå länge sen. Även om jag också minns hur benen inte räckte ner till golvet i bussätet på skolbussen. Vilket ju tyder på att det inte var igår precis.
Spexarn